Jag bor på landet!

Kanske inte helt sant, men jag bor i alla fall i en mindre stad, Motala. Vi har svårt att acceptera att vi faktiskt är en pendlingsort till Linköping. Vi vill fortfarande vara en bruksort där vi gör fysiska saker som vi säljer till andra. Av någon anledning har vi svårt att ta till oss vilken underbar boendemiljö vi kan erbjuda i korsningen mellan odlingsmarken i sydost, skogen i norr och den underbara sjön i väster. Eller så är vi kanske bara lite ogina och inte vill dela med oss av allt detta fantastiska.

Det finns gott om forskning som visar att vi dras mot storstäder.
Det är ju där det finns jobb, utbildning, tjänster, nyheter och andra människor.
Vi är raskt på väg in i framtiden där vikten av skaleffekter (ju fler dess bättre) bara blir viktigare och viktigare.
Kanske kommer eventuella virusepidemier utgöra hack i kurvan för vår önskan att tränga ihop oss geografiskt.
Vår önskan att tränga ihop oss har kanske inte med geografi att göra. Det kanske är så att vi vill vara nära våra kollegor och vänner mentalt, inte på samma geografiska plats. Om vi skapar virtuella platser för vårt umgänge så behöver de aldrig finnas mer än en portal bort. Helt plötsligt blir geografi helt ovidkommande. Vi kan då teleportera oss till de grupper vi vill vara i för att lösa de problem som är viktiga just då. Det vi egentligen söker förutom kommunikation är att någon annan ser oss, bekräftar oss, och tycker att det vi gör är bra.
Titta tex på våra tonåringar, de kommer överens om vilken värld de ska träffas i för att spela TV- och dataspel tillsammans.

I en värld med virtuella platser för arbete och nöje så blir det mindre viktigt att tränga ihop oss i storstäder. Landsorten har en framtid!