Rädd eller privat

Det börjar talas mer och mer om Appar för att veta om du befinner dig nära smitta eller inte. För att din App ska kunna veta var det finns smittade personer så måste ju någon lägga in status om en person bär på smittan. Din status är det ju bara du som vet. Vilken information om din smittostatus som lagts in i den telefon du använder vet bara du, dessutom vet ju bara du vilken telefon du har. Om vi litar på att alla som använder appen och lägger in sanningsenlig information så funkar detta bra. Men om någon avsiktligt ljuger eller bara är vårdslös så funkar det sämre. Säg att du tror att att du inte har delat buss med med en smittbärare fast smittbäraren hade lånat sin osmittade frus telefon. Då kan ju du ha blivit smittad fast din app säger att du inte varit nära någon smitta.

Och hur skulle man kunna säkerställa att någon som varit osmittad faktiskt gör en statusförändring till att man blivit smittad. En sån här här lösning bygger på vår tillit till att andra individer faktiskt gör vad de säger sig göra. I ett samhälle där man inte litar på att individer följer råd utan måste försätta hela nationer i lock down så är det svårt att tro att det data som appen använder kan vara korrekt. Då måste myndigheten ta till kraftmedel för att säkra att apparna verkligen använder korrekt data.

Tvingande åtgärder rimmar illa med tron på frihet för individen. Den approachen kanske skulle funka i ett auktoritärt samhälle.
Kanske har vi passerat den punkt där vi är mer rädda för att bli smittade än vi är rädda för att låta myndigheter eller någon annan veta ännu mer om oss?

Det känns som Corona viruset har fört oss ytterligare ett steg framåt i vår acceptans till att låta ny teknik monitorera vem vi är och vad vi gör. Snart måste vi kanske ta ställning till detta. Ny teknik kommer inte saknas.