Fokus på rätt sak

Att vårt system har misslyckats med att bygga upp en rimlig testkapacitet under mer än åtta månader är ett flagrant misslyckande, så pass stort att det mycket väl kan påverka individens förtroende för myndigheten. Den besvikelse som vi som individer känner inför detta bör riktas mot de som faktiskt får betalt av oss för att se till att rätt åtgärder för vårt välmående prioriteras och efterföljs.

Den svenska coronastrategin har så här långt haft många uttolkare och troligen lika många tolkningar. Eftersom strategin inte fastslagits publikt så finns det inget facit på vad den är. Att inte tydliggöra strategin, om den nu finns, är att öppna för konspirationsteorier hos de icke invigda. Det leder också till ett omyndigförklarande av de icke invigda. Att då tro att dessa omyndigförklarade individer ska följa myndigheternas rekommendationer är ganska naivt.

Den strategi som varit synlig har gått ut på att inte överbelasta vår sjukvård samt att det enda långsiktiga hållbara styrmedlet är att förmedla råd och rekommendationer till allmänheten. Dessa rekommendationer ska anammas av individen baserat på ett ömsesidigt förtroende mellan myndighet och individ. Om det ömsesidiga förtroendet är för skadat så kommer inte rekommendationerna anammas.

Tyvärr har coronadebatten dominerats av tjat om munskyddets vara eller icke vara. Detta verkar vara mer av akademisk karaktär. Munskyddsdebatten har lett oss bort från det som är mer relevant, bland annat hur många tester vi faktiskt kan göra. Bland de rekommendationer som myndigheterna valt att kommunicera finns att vi ska testa oss om vi misstänker att vi har smittats. Hur ska man kunna göra det om man inte får testas om man inte är på väg att läggas in på sjukhus!

Det går naturligtvis inte att testa bort en pandemi, men utbrett testande ger både myndigheter och individer möjligheter att välja rätt beteende vid rätt tillfälle, och kanske kan det ömsesidiga förtroendet sakta byggas upp igen.