Elbrist

Vi är alla rädda för att frysa. Om en del av vår el kommer från sol och vind så är vi övertygade om att vi kommer frysa de dagar det varken blåser eller solen skiner.

Någonstans på vår jord så skiner ju solen och någonstans blåser det. Så om alla nätverk för energitransporter var sammankopplade så skulle vi ju alltid kunna ha ständig tillgång till el. Av någon anledning har dock våra makthavare bestämt att el är en nationell tillgång som måste prisregleras. Det ger oss olika priser på el i olika nationer, men inte nog med det, även olika priser inom olika regioner inom samma nation. Man har sagt till oss medborgare det inte går att transportera el över nationsgränser, det gör det visst! En elektron har ingen aning om huruvida den är svensk eller spansk, den är bara en elektron kort och gott.
Att bygga pipelines för olja och gas kan vi, men att dra kabel över nationsgränser är tydligen väldigt svårt.

Överflöd av energi är något bra, se på våra grannar i väst. Om man har överflöd kan man sälja sitt överskott till de som är mindre lyckligt lottade. För att kunna sälja så måste man förflytta energin till en punkt tillräckligt nära konsumtionsplatsen. Kol och olja har haft en fördel av att vara mer transporterbara än el. Men nu när vi accepterat att vi måste sluta elda gamla kolkedjor så måste vi välkomna möjligheten att el produceras någon annanstans. El kan transporteras i långa kablar på havets botten. UK kommer köpa el från Marocko och Singapore från Australien.

Vi behöver knappast gå över ån för vatten. Om vi är rädda för att frysa, varför inte bättra på kapaciteten på överföringen från Norge.

Köp där det är billigt, sälj där det är dyrt. Kanske vi till och med skulle kunna öka vår egen produktionskapacitet, eller kanske fokusera på att sälja tekniken som behövs för att transportera el.