Det är inte alltid lätt att veta vem som bestämmer. Förra veckans statsminister- och budgetomröstningar gjorde demokratins svagheter extremt tydliga. Det demokratiska systemet är långsammare än det auktoritära. I en demokrati väljer medborgarna en riksdag som ska representera medborgarnas önskningar. Eftersom vi medborgare troligen inte har samma åsikt om allt så är det en ganska bökig process att komma överens om vem som ska leda arbetet innan något kan göras.
Sist när vi gick till valurnorna trodde vi att en socialdemokratiskt ledd regering är bättre på själva genomförandet, men vi trodde även att oppositionen var bättre på att definiera vad som ska göras. Inget konstigt alls!
I vårat demokratiska samhälle väljer medborgarna en riksdag som i sin tur väljer väljer en ledare för att utföra det som riksdagen bestämt ska göras. Det är ju ganska begripligt, men detta tar tid och skapar frustration.
I ett auktoritärt samhälle tar man bort knölet med att låta medborgarna vara med och tycka. I ett autoritärt samhälle gör man det som ledaren har bestämt. Så länge ledaren tycker som majoriteten är det ett snabbt och effektivt sätt, men om majoriteten inte samtycker(som i Belarus, 50 mil bort) – vad gör vi då?
Alla ser det som sin rätt att få välja sin ledare som vi har förtroende för. Vi individer borde vara beredda på att anstränga oss rätt mycket för att behålla den rätten, trots den tröghet det innebär.
Har just sett Dokument utifrån och reprisen av Mördaren i Manila och känner djup tacksamhet för trögheten i det demokratiska systemet.
Maria Resas mod att stå upp mot Dutertes regim är enastående och värd flera Nobelpris.
Demokratin måste försvaras här och nu. Långt innan den är allvarligt hotad.
GillaGilla