Veto!

Veto betyder jag förbjuder! Veto finns egentligen bara i auktoritära grupper och nationer. I demokratiska organisationer och nationer tar det lite mer tid och vi får nöja oss med att majoriteten bestämmer.

Att behålla rätten att bestämma vem som bestämmer kommer inte gratis men som alltid är det enklare att behålla än att skaffa. Just nu när vi alla är rädda för bland annat pandemin och klimatomställningen så är det lätt att glömma hur viktigt det är för oss att få vara med och bestämma vem som bestämmer över oss. Vi kan, allt för enkelt, förledas att tro att ett sätt är det enda rätta. Det är ju inte så, mellan det svarta och vita finns en massa gråskalor. Vi måste kämpa för det vi tror på och acceptera det våra ledare kompromissar fram.
Ett förbud säger egentligen att så länge man inte bryter mot förbudet så får man göra så, även om det inte var intentionen. En innehavare av ett veto behöver inte lyssna på vad någon annan tycker, vetoinnehavaren kan tyvärr alltid stoppa en idé som inte sätter vetoinnehavaren i första rummet.

Vi borde alla ha ett mycket starkt intresse av att det går snabbt att hitta rimliga kompromisser, annars hamnar vi i auktoritära samhällen snabbare än vi tror!

Vem bestämmer?

Det är inte alltid lätt att veta vem som bestämmer. Förra veckans statsminister- och budgetomröstningar gjorde demokratins svagheter extremt tydliga. Det demokratiska systemet är långsammare än det auktoritära. I en demokrati väljer medborgarna en riksdag som ska representera medborgarnas önskningar. Eftersom vi medborgare troligen inte har samma åsikt om allt så är det en ganska bökig process att komma överens om vem som ska leda arbetet innan något kan göras.

Sist när vi gick till valurnorna trodde vi att en socialdemokratiskt ledd regering är bättre på själva genomförandet, men vi trodde även att oppositionen var bättre på att definiera vad som ska göras. Inget konstigt alls!

I vårat demokratiska samhälle väljer medborgarna en riksdag som i sin tur väljer väljer en ledare för att utföra det som riksdagen bestämt ska göras. Det är ju ganska begripligt, men detta tar tid och skapar frustration.

I ett auktoritärt samhälle tar man bort knölet med att låta medborgarna vara med och tycka. I ett autoritärt samhälle gör man det som ledaren har bestämt. Så länge ledaren tycker som majoriteten är det ett snabbt och effektivt sätt, men om majoriteten inte samtycker(som i Belarus, 50 mil bort) – vad gör vi då?

Alla ser det som sin rätt att få välja sin ledare som vi har förtroende för. Vi individer borde vara beredda på att anstränga oss rätt mycket för att behålla den rätten, trots den tröghet det innebär.

Bilar är känslor

Det finns nog ingen pryl som ligger närmare hjärtat än bilen. En del närmar sig elbilsvärlden med nyfikenhet, ser möjliheter. Andra är föbränningsmotorfundamentalister. Enda syftet för en förbränningmotorfundamentalist i en diskussionen är att finna punkter där en bil med förbränningsmotor övertrumfar en elbil.

Dessa fundamentalister borde nog ställa sig frågan vem de älskar mest, sina barn och barnbarn eller förbränningsmotorn, jag vet vad jag skulle svara i alla fall.

Jag tror att ens verkliga körcykel nästan alltid tillfredsställs av en elbil, de gånger den inte gör det är man medveten om detta i god tid innan. Då kan man hyra eller låna ett fordon som tillfredställer det upplevda behovet. Nu är vi ju inte rationellt styrda, snarare emotionellt styrda i vårt val av bil.
Klimatsituationen tvingar oss dock att att vara mer rationella och acceptera det som vi tidigare kunde avfärda som teori.

Efter snart ett halvår som elbilsbrukare, vardagsåkning såväl som roadtrips, så har jag ännu inte stött på ett tillfälle som skulle berättiga de utsläpp som en förbränningsmotor skulle ge.
Den vanligaste orsaken till att inte köpa elbil är det höga inköpspriset. Med dagens låga ränta så är nog värdefallet(inköpspris minus försäljningspris) det mer relevanta måttet. En gammal tumregel är att en bils värde halveras ungefär var tredje år. Med den klimatförändring vi ser så kommer begagnade bilar med förbränningsmotor att rasa mot nollstrecket fortare än förr och och fortare än vi tror. För vem vill köpa en bil som ingen vill köpa efter dej?

Analysera din körcykel noggrant och köp en elbil som passar din körcykel. Så kan även du åka bil utan att din gloria hamnar på sned.

En möjlighet!

Ibland, rätt ofta på sistone, så kan man tycka att bloggen bara handlar om miljö. Så är det nog, miljön vi lever i påverkar vad vi tänker på. Nyligen har COP 26 genomförts i Glasgow, en konferens som pressen veklingen tyckt om att skriva om, således innehåller bloggen mycket klimat. Snabbt klingar det mediala intresset av och klimatförändringen blir gårdagens news, men klimatförändringen fortsätter oavsett mediabevakning eller inte.

Det är nu, när rampljuset i Glasgow slocknat, som det verkliga arbetet börjar. Det är nu som vi individer verkligen måste göra vår del av jobbet, så att våra barn och barnbarn kan uppleva att den värld vi tillsammans går tillmötes faktiskt blir bättre än dagens.
Det är faktiskt helt fantastiskt vad vi individer kan åstadkomma genom att konsekvent välja bort produkter, tjänster och individer som förstör vår framtid. Det blir massor av avvägningar och kompromisser som vi måste göra för att vara sanna mot oss själva.
Jag tror faktiskt att vi inte behöver bli kommunister eller bakåtsträvare för att lämna en bättre värld till våra barn och barnbarn. Vi måste bara göra val som leder oss in i en bättre framtid. En framtid där nyproduktion inte förstör vår planet, där tillgången på energi inte används för att tvinga fram oönskat beteende och en framtid där råvarorna inte tar slut.

Välj det alternativ som du tror ger bäst framtid!

En säkerhetsrisk!

Militären har kommit på att vårt undermåliga elnät kan vara en säkerhetsrisk, helt begripligt. Lite senare påstår de att detta beror på vindkraften, detta stämmer inte. Alla vet att det är svårare att slå ut en decentraliserad lösning än en centraliserad dito.

Nu har även militären förstått att en främmande makt kan slå ut elnätet och då förenkla en invasion.
Övertagandet av makten underlättas dessutom av att man kan kan lova en stabilare elförsörjning med den nya makthavaren.


Idag bygger elnätet på en centraliserad modell, som är förhållandevis enkel att slå ut. För visst är det mycket enklare att slå till mot några få ställen och stoppa nästan alla elleveranser, än att slå till mot många olika ställen spridda över landet.

Kanske behöver en främmande makt tom bara gör en cyberattack för att slå ut ett centraliserat elnät.

Vi är orimligt dåligt rustade för cyberattacker, men det är klart att människor som förstår hur bössor och kanoner fungerar vill investera mer i bössor och kanoner.

Är det nåt vi ska vara bra på så är det cybersäkerhet, inte på att ha bössor och kanoner. Att ha fler bössor och kanoner känns lite som ett polskt infanteri basserat på hästar. Dessutom är det nog vansinnigt lönsamt att kunna leverera bra cybersäkerhet.

Upp till bevis

Klimatmötet (COP26, Conference Of the Parties 26) i Glasgow pågår. Många kommentatorer utrycker mild optimism, bara det faktum att den största utsläpparen Kina på distans säger sig bli nettoneutralt 2060, Modi säger att Indien når dit 2070 och att USA är med igen gör oss alla försiktigt positiva.

Nu börjar själva förhandlingarna. Nu ska respektive lands förhandlare tillsammans de andra ländernas förhandlare prestera ett dokument med vad respektive land ska åstadkomma inom olika områden och sen ska experterna beräkna hur totalen för vår jords klimat blir.
Det är under själva förhandlingen som de aktiviteter som leder fram till att respektive land åtagande kan uppfyllas blir dokumenterade. Eftersom få skulle skriva på ett avtal mellan länder som kan leda till bestraffningar så är tanken att vi ska ha ett förtroende för att man verkligen gör det man säger sig göra. Om man inte gör det man ska göra så öppnar man för andra att bete sig på samma sätt. All politik är ett förtroendespel. Våra ledare vill ha vårt förtroende för att just deras väg är den bästa.

Det är bra att Greta och hennes gäng har krävt en tydlig koppling mellan löften och genomföranden, nu är det verkligen dags att visa att vi går från ord till handling.
Med påtryckningarna från framtida generationer finns det fog för att tro på att de mål som presenteras faktisiskt kan nås.

En succé för konferensen är om de överenskomna genomförandena leder oss närmare vårt gemensamma mål, en uppvärmning av atmosfären på max 1,5 grader till år 2100. Att trixa med siffrorna för att nå sina mål är bara att lura sig själv!

Elbrist

Vi är alla rädda för att frysa. Om en del av vår el kommer från sol och vind så är vi övertygade om att vi kommer frysa de dagar det varken blåser eller solen skiner.

Någonstans på vår jord så skiner ju solen och någonstans blåser det. Så om alla nätverk för energitransporter var sammankopplade så skulle vi ju alltid kunna ha ständig tillgång till el. Av någon anledning har dock våra makthavare bestämt att el är en nationell tillgång som måste prisregleras. Det ger oss olika priser på el i olika nationer, men inte nog med det, även olika priser inom olika regioner inom samma nation. Man har sagt till oss medborgare det inte går att transportera el över nationsgränser, det gör det visst! En elektron har ingen aning om huruvida den är svensk eller spansk, den är bara en elektron kort och gott.
Att bygga pipelines för olja och gas kan vi, men att dra kabel över nationsgränser är tydligen väldigt svårt.

Överflöd av energi är något bra, se på våra grannar i väst. Om man har överflöd kan man sälja sitt överskott till de som är mindre lyckligt lottade. För att kunna sälja så måste man förflytta energin till en punkt tillräckligt nära konsumtionsplatsen. Kol och olja har haft en fördel av att vara mer transporterbara än el. Men nu när vi accepterat att vi måste sluta elda gamla kolkedjor så måste vi välkomna möjligheten att el produceras någon annanstans. El kan transporteras i långa kablar på havets botten. UK kommer köpa el från Marocko och Singapore från Australien.

Vi behöver knappast gå över ån för vatten. Om vi är rädda för att frysa, varför inte bättra på kapaciteten på överföringen från Norge.

Köp där det är billigt, sälj där det är dyrt. Kanske vi till och med skulle kunna öka vår egen produktionskapacitet, eller kanske fokusera på att sälja tekniken som behövs för att transportera el.

Effektiv transport

Verkningsgraden beskriver hur mycket av det vi sätter in som verkligen blir det vi vill ha. En elbil har en verkningsgrad på ungefär 95%, 95% av den instoppade energi blir till rörelsearbete. För en bensinbil det blir ungefär 30% av insatt energi transportarbete, dieseln är lite effektivare (40%).
Anledningen till att vi använder. dem fortfarande idag, är bensins och diesels egenskap att kunna lagra mycket energi i liten vikt och liten volym. Det har gjort att man har kunnat bortse från dess låga verkningsgrad. På sistone (de sista 30-40 åren) har man misstänkt att de utsläpp som förbränningsmotorn skapar inte är bra för klimatet, nu vet man.
Under det sista året har fler och fler av oss accepterat att vi inte kan fortsätta att släppa ut på detta vis och att den kompromiss som elbilarna utgör verkar accepteras av fler och fler.

På sistone har det också blivit tydligt hur beroende vi är av olika skurkstaters energiproduktion. Ett minskat behov av energi, borde alltså vara eftersträvansvärt.

Det finns ingen anledning att hymla med att bensin och diesel bilar går snabbare att fylla på med ny energi och lagra densamma.
På samma sätt går det inte heller at hymla med att de förstör vårt klimat. Avvägningen mellan vår framtid och vår bekvämlighet är inte heller något att hymla med.

Äntligen är elbilen tillräckligt bra! Om du vill tro på en bättre framtid, åk på el till vardags!

Det finns alltid motstånd

Man kan lätt tycka att det största hindret mot att åstadkomma ett mer balanserat framtida klimat är tillståndsgivningen.
Alla de som ser minsta försämring försig själv har på tok för stor makt. Det finns ju alltid någon som vill kasta in ett veto. Trots en lång process för att ge tillstånd, kan denna följas av ytterligare en period av överklaganden.

Vi kan ju knappast strunta i kravet att ha ett tillstånd för att starta ett projekt. Projektet kommer ju påverka omgivningen i decennier efter att projektet är slutfört. Men vi måste nog ställa krav på oss själva för hur länge det får ta att ge sitt tillstånd. Det får inte vara så att den som är uthålligast vinner.

Idag finns ingen nersida på att överklaga ett beslut, det borde kanske finnas det.
Auktoritära samhällen övertrumfar alltid demokratiska samhällen i snabbhet att ge tillstånd,införa nya regler och hantering av överklaganden. Men de behöver ju inte ta hänsyn till vad de som de inblandade verkligen tycker.

Ingen får missbruka det förtroende som vår demokrati har givit oss.